Hej på er alla ni som fortsätter att kika in här, trots bristen på inlägg under den senaste tiden. Men jag hoppas att ni har lite överseende med tanke på att jag är sjuk. Nu måste jag bara få ur mig lite känner jag, för imorse kom det, det där lilla samman brottet. När man känner att varken kroppen eller knoppen orkar mer. Det var straxt innan frukost och efter ännu en natt med ofullständig sömn, en trotsig liten tjej, insikten om att jag skulle klara ännu en dag/kväll ensam med en liten tjej som kräver 150 % uppmärksamhet ifrån en mamma som knappt orkar ge 50, som tårarna kom. Jag kände bara sån uppgivenhet och trötthet. Jag kan tala om att det är inte särskillt kul att vara dunder förkyld i flera dagar utan en hel natts sömn, när man är gravid och har en liten Smula redan som inte alls förstår varför mamma är så tråkig och irriterad hela tiden. Mitt tålamod vill inte infinna sig och jag orkar verkligen inte tjata på den lilla fröken. Och mitt under allt detta så kommer stressen inför flytten. Ja som ni kanske minns så ska vi flytta på Måndag, och senast kl 11 på Tisdag förmiddag måste vi vara klara. Med flytten, städningen, töminingen utav garaget, ja rubbet helt enkelt. Det värsta av allt är att M jobbar eftermiddag nu och har gjort det i två dagar, så ni kan juh tänka er hur mycket vi har hunnit packa? Det är inte det lättaste att för mig som är sjuk och är själv hemma med barn och hund att hinna packa på dagarna. Helst av allt önskar jag att jag bara kunde få sova, helst hela tiden och att jag kan få bli frisk, det tär något så otroligt på mig att min förkylning aldrig vill ge me sig. Jag orkar helt enkelt inte mer nu. Jag säger upp mig som människa. Det var verkligen inte så här jag hade föreställt mig att året skulle sluta. Bitter, stressad, trött, less, sjuk och jävligt ensam. Och mest av allt ångestfylld för att jag inte orkar engagera mig i Alicia. Världens finaste tjej som är så snäll, man märker hur hon påverkas utav mitt mående, hon blir super gnällig för minsta lilla, och säger jag nej till nånting så lyssnar hon inte för fem öre och gör bara det hon inte får ännu mer. Alla ni som känner henne vet att hon är den som kräver full uppmärksamhet i princip hela tiden, och så har det alltid varit, inget fel i det. Det är bara det att det blir så påfrestande när man verkligen inte klarar av att ge henne det hon behöver. Dessutom har hon två nya tänder som halvt har letat sig upp som förmodligen kliar ganska mycket, hon har fingrarna i mun hela tiden och biter på allt. Kanske även detta som påverkar hennes gnälliga trotsiga humör? Man märker även att sömnen är lite som den är, hon halvvaknar till flera gånger per natt och måste promt hålla mig i handen hela tiden, mysigt? ja visst, men hon väcker mig och jag behöver all sömn jag kan få. Men för att avsluta detta inlägg så vill jag bara säga:

Förlåt Alicia för att Mamma är så trött och irriterad. Snart är jag bättre och då ska vi busa som vanligt igen ♥ Jag älskar dig min fina tjej. Tack för det här underbara året som du har gett mig. Nu lägger vi detta tråkiga slutet bakom oss och blickar frammåt mot ett nytt år i en ny lägenhet med massa spännande saker framför oss.