Nu är det bestämt, att och när jag kommer att börja jobba på mitt nya jobb! Och jag måste säga att det är blandade känslor som sprids i min kropp! Jag känner förväntan, oro, glädje, nervositet, ängslan, lycka, ja i princip alla känslor som en människa kan känna tror jag. Självklart är jag super glad över att jag har lyckats fått ett jobb nu när det redan var planerat att det var M's tur att vara hemma med Alicia, men samtidigt känns det som att hon fortfarande är så liten på nått sätt, trots att hon kommer vara 9 månader ca, innan det är dags för mig att börja jobba, plus att jag kommer bara att jobba ca 40%, vilket innebär att det blir ca 4 timmars pass, men sen eftersom jag inte har något körkort så måste jag juh åka tåg och stadsbuss, så där tillkommer juh lite tid också, iochmed att tågen förmodligen inte alltid kommer passa in med hur jag jobbar! Det kommer samtidigt att kännas riktigt skönt att få komma "ut" lite grann, speciellt eftersom att jag innan jag fick Alicia inte heller hade något fast jobb utan jobbade endast som vikarie och då vart det väl inte allt för många timmar, så nu känns det skönt att jag kommer att ha mitt schema som jag kommer kunna gå efter hela tiden, och som ni andra mammor vet så blir man juh lätt väldigt "hemma kär", så man kommer juh inte ut och träffar nytt folk särskillt ofta, så det ser jag fram emot. Men så kommer samtidigt skuldkänslorna för att jag inte kommer kunna vara med min älskade dotter lika mycket som jag är nu, och jag älskar verkligen att spendera mina dagar med henne, mitt hjärta, hon förgyller mina dagar bara av att finnas till och det bästa som finns är att veta att hon aldrig tröttnar på mig, att hon alltid blir lika glad över att få vara med mig, busa och leka med mig, min fina fina prinsessa. Nu låter det kanske som att jag tror att jag inte kommer hinna träffa henne alls, och det är inte så jag menar, men jag är så otroligt van vid att vara med henne dygnet runt, precis som att hon är van vid att alltid vara med mig dygnet runt. Så därför har vi börjat lite smått med att vänja henne vid att jag inte "är med" hela tiden, eftersom att hon är så otroligt mammig, så då kommer det att bli himla svårt för henne om jag inte finns i närheten, fram tills idag så har jag vart den enda som har kunnat lagt henne, hon har gallskrikit så fort vi har försökt att M ska lägga henne, och då menar jag inte att hon bara är lite ledsen, utan gallskrikit, i panik. Ända tills jag tillslut har tagit henne för att jag inte klarar av att höra henne sådär otroligt trött och ledsen, och för att jag vet att hon somnar inom 10 minuter om jag tar henne. Det här är något som har tyngt mig ett bra tag då jag knappt har kunnat gå och duscha, gått och handla, fixa med tvätt osv, utan henne när hon är trött. En gång när jag var hos några kompisar, så var jag kanske borta i 2-3 timmar, så ringde jag hem och hörde henne gallskrika, då hade hon skrikit sen jag gick hemmifrån och då klarade jag inte mer, då började jag att gråta och så sved det riktigt i mammahjärtat, så det var bara att åka hem på stört. Men jag hoppas verkligen att på dom här två månaderna ca som är kvar tills jag ska börja jobba lite smått, så ska hon vänja sig lite mer vid att inte vara hos mig hela tiden. Och att jag ska vänja mig lite mer att inte vara med henne hela tiden. Min älskade Alicia ♥