Idag är den här mamman riktigt slut. Dagen startade först runt 6 tiden imorse med en liten tjej som vaknade var 5:te minut och var riktigt ledsen. Efter lite välling så somnade hon trots allt om. Och vi kunde kliva upp klockan nio. Och då trodde jag att äntligen har vinden vänt, efter fyra dagar med en sjuk och gnällig tjej så vaknar hon upp utan feber och är riktigt glad och busig igen. Trodde jag ja. Det höll i sig någon timma men sen kom den trötta,ledsna och frustrerade tjejen tillbaka. Inget ville hon äta, och inget ville hon dricka. Runt tolv tiden var hon så övertrött så hon visste inte var hon skulle ta vägen och inte jag heller. Hon var så trött men hon skulle minsann inte sova. Hon skrek rakt ut var och varannan minut. Ingenting var bra, hon skulle inte sova i varken Mammas eller Pappas knä i soffan framför teven, och inte i våran säng och inte heller i hennes egen säng. Tillslut kände jag bara att jag orkar inte höra henne skrika mer. Man blir juh så otroligt maktlös när man inte kan trösta. Jag torkade tårar och snor om vartannat. Men ingenting hjälpte. Så då bestämmde jag mig för att ta ut henne och lägga henne i vagnen istället. Jag kände att både hon och jag behövde komma ut och andas frisk luft. Och så arg hon var när vi skulle byta blöja, man fick inte klä av henne, inte ta på en ny blöja och inte ta på nya kläder. Ingenting ville denna lilla trötta dam gå med på. Men så tillslut när vi fått på oss kläder och fått på Alfons kopplet så kom vi ut på en liten promenad och hon somnade efter 20 meter.

Kom hem och tog en dusch medans hon sov, sedan lite lunch och så gjorde vi oss iordning för att åka till Tierp är hon vaknat. M skulle klippa sig och jag kände att vi behövde komma iväg hemmifrån både jag & Alicia. I bilen dit var hon sur och trött igen men det vart lite bättre när hon & jag tog en liten "shopping runda" inne på RummetRita (en utav mina favorit affärer). Där fick hon välja en lite försenad doppresent. En fin sparbössa ifrån Jabadabado. Och jag fick mig en liten sak jag också. Sen kom vi hem och jag skulle försöka ge henne mat, hon har juh knappt ätit nånting på flera dagar nu så vi kände att idag måste hon få i sig nånting. Och så arg hon var, och ledsen! Hon ville bara ha nappen och ingen mat alls. Hon gallskrek i ca 10 minuter innan hon gav upp och helt plötsligt tog tallriken och började äta utan tjat ifrån mig. Till och med lite blåbärspuré fick hon i sig på slutet. Och nu har hon äntligen somnat. Tror inte att det är många gånger som jag har sagt att "nu har hon äntligen" somnat. Men idag känner jag så. Jag var så trött i både öronen och huvudet efter allt gnäll. Vet inte om det är för att man inte är van och för att man har blivit bortskämd med en tjej som oftast är glad och aldrig tjurar? Sen så får man juh sån ångest som Mamma när man inte alltid orkar att vara stark. Och med graviditets hormoner som sprudlar i kroppen så är det inte så lätt att ha ett tålamod som räcker hela vägen. Men det är väl barra att försöka inse att man inte alltid kan vara helt perfekt?